Tränade på StepIn

I morse kände jag mig riktigt sund när jag ställde klockan på sex och drog iväg till StepIn för att träna lite. Jag har ju tidigare tagit mig i väg till jobbet och tränat på morgnarna ett par gånger nu efter helgerna. Men det känns liksom mer seriöst att dra iväg till gymmet ute på Furunäs än att dra till gymmet på jobbet.

Men hur som helst känns det bra att vara igång igen efter det ofrivilliga uppehållet i november och december. Innan lunginflammationen hade jag ju kört femtio stavgångs- och träningspass under de elva veckor vi körde vårt Toppformsprojekt på jobbet.

Men jag måste bara berätta hur fånig jag kände mig då jag skulle igång på CrossTrainern där på gymmet. Kune inte alls ställa in den. Jag visste ju inte att man ska börja arbeta för att detta ska gå igång. Jag knappade mer och mer frenetiskt i panik, till grannen bredvid kom till min hjälp. Med ett litet leeende förklarade han att man måste börja röra på sig innan maskinen går igång så att du kan ställa in den. Man lär så länge man lever... Men jag kände mig riktigt fånig. Precis som den gången min då fyraåriga brorsdotter lärde mig att man kunde dubbelklicka på musplattan på laptopen i stället för att dubbelklicka på på de snart uppnötta musknapparna. Detta efter att jag beklagat mig högljutt i hennes närhet. Skillnaden mellan dessa två tillfällen var att min brorsdotter tittade på mig med en min av "hur dum får man vara?" som fick mig att känna mig som en teknisk idiot, medan den som hjälpte mig i gymmet inte alls fick mig att känna likadant. Trots att jag i båda fallen verkligen var en teknisk idiot.

Bubbe Piteå